ÄR KOPPAR I ARKITEKTUR HÅLLBAR?

Begreppet hållbarhet är för närvarande en prioritet för EU:s politik. Den 16 juli 2008 presenterade EU-kommissionen the Sustainable Consumption and Production and Sustainable Industrial Policy (SCP/SIP) Action Plan. Den inkluderar en rad förslag som bidrar till att minska olika produkters miljöpåverkan och öka efterfrågan på hållbarare varor och produktionsteknik. Byggproduktdirektivet och kommande förordning har samma mål för byggsektorn.

Under de senaste årtionden har kopparindustrin gjort enastående framsteg i sitt arbete med både miljö och energi. Nytänkande hos industrins ingenjörer har också bidragit till att man utvecklat metoder som fortfarande används idag och som anses representera den “Bästa tillgängliga teknologin” inom EU.

ENERGISNÅLT

Nyckeln till genombrottet var att utnyttja den kemiska energihalten i processen och på så sätt undvika behovet av externt producerad energi för att smälta metallhalten i malmen. Flamsmältningen (flash smeltning) producerar i själva verket ett överskot av energi som kan användas inom andra processer på fabriksområdet, eller förse fjärrvärmenätet med energi i en närliggande stad. Samtidigt samlas den svaveldioxid som firgjorts genom sämltningsprocessen upp för att producera en kommersiellt värdefull biprodukt, svavelsyra. Detta har strakt bidragit till miskningen av surt regn i Europa.

Ingenjörerna fortsatte också att förbättra metoder att separera de många olika metallhaltiga föreningar som finns i naturmalm. Dagens metoder kan förädla de värdefulla beståndsdelarna i kopparmalm, som guld och silver, och samla upp stoft och precipitat för återvinning på plats, eller genom speciella behandlingsprocesser som sköts av tredje part. Det återstående obrukbara materialet används sedan vid vägbyggen.

BEGRÄNSNING AV UTSLÄPP

Kravet att möta allt strängare miljögränsvärden på 1970- och 80-talet har tvingat företag att investera mångmiljonbelopp i utrustning som skall minska utsläpp i vatten och luft. Lokala och statliga myndigheter har spelat en viktig roll i upprättandet av miljötillstånd där man försökt hitta en jämvikt mellan att skydda den lokala miljön och upprätthålla lokala investeringar och sysselsättning.

På senare tid har EU:s omfattande ramprogram för luft, jord, vatten och sediment resulterat i ett betydligt mer intensivt fokus på utsläppen från både tillverkning och användning av produkter. Att fastställa säkra gränser för kemikalier, inklusive metaller, kräver att man använder de rätta metoderna och tolkar en stor mängd vetenskaplig data. Allt detta är komplicerat och tidskrävande. Under pressen av att erbjuda människor en allt säkrare miljö finns det därför en tendens till ökad enkelhet, vilket resulterar i att framtida gränser sätts aritmetiskt lägre än de tidigare. Utan att brista i respekt för de befattningshavare som utfört uppdraget måste man konstatera att det inte finns tillräcklig förståelse för konsekvenserna av ett sådant tillvägagångssätt.

Mycket större vikt måste läggas på en ordentlig kostnadsanalys för att möjliggöra en sänkning av gränsvärden, i synnerhet för naturligt förekommande ämnen som koppar, där man måste ta hänsyn till naturliga bakgrundshalter och risken för mineralbrist hos människor och växter. I fråga om kopparproduktion skulle till exempel de fördelar man uppnått uppvägas av de klimathotande CO2 utsläppen från den energi som krävs för att driva ytterligare renings- och filtreringsanläggningar.

HUVUDSAKLIGA INVESTERINGAR INOM KOPPARINDUSTRIN

För att myndigheter i deras arbete har kopparindustrin under de senaste åtta åren investerat mångmiljonbelopp i att utveckla en omfattande riskbedömning för tillverkning, användning och skrotning av produkter som innehåller koppar. Den har granskats utförligt innan den godkänts av kommissionen och medlemsländerna. Den kommer nu att bilda grundstommen för kraven på industrin under den nya REACH-lagstiftningen. Som resultat kan man sammanfatta att existerande lagstiftning är tillräcklig för att garantera att koppar inte förorsaker risker varken till miljön eller människan i sina nuvarande användningar.

Koppar som används i arkitektur är extremt hållbar. För utvändiga konstruktioner är livslängden utomordentlig och mäts ofta i århundraden. När produkten slutligen är obrukbar kan kopparn återanvändas om och om igen utan att förlora sin kvalitet och med en återvinningsmetod som kräver endast 20 % av den energi som behövs för att utvinna och tillverka primär koppar. Industrins riskbedömning fastställde också att koppar i arkitekturen utgör mindre än 1 % av diffusa utsläpp från kopparprodukter inom EU. Dessutom visar undersökningar att den lilla mängden mycket snabbt binds upp under bildandet av naturlig förekommande mineral i en byggnads omgivning. 

En annan viktig hållbarhetsfaktor hos koppar är det sätt på vilket mineralen som utvinns ur jordskorpan ger upp sin energi i smältningsprocessen. Utmaningen som både industri och beslutsfattare ställs inför är hur man inkorporerar de tydliga fördelarna med myriaden av ekodisign verktyg, hållbarhetsbedömningar, socioekonomiska analyser kopplade till substitution och livscykelanalyser som finns. Lång livslängd och oändlig återvinning är säkerligen inte tillräckligt införlivat med de indikatorer som för närvarande håller på att utvecklas och det problemet måste lyftas fram. Av särskilt stor vikt för Koppar Forums läsare är att tack vare satsningar av de nationella Copper Development Associations fortsätter industrin att stödja nationella lagstigtare, till exempel när det gäller miljödeklarationer för produkter. Vår europeiska livscykelinventariedata – www.kupfer-institut.de/life-cycle - har funnits sedan 2003 och är antagen till EU:s databas.

Så svaret på vår ursprungliga fråga, “är koppar inom arkitektur hållbart?”, är definitivt ja. Koppar i arkitektur ger lång livslängd, är definitivt återvinningsbar och kommer från en industri som tydligt har demonstrerat sin förmåga att arbeta inom EU:s nuvarande regelverk.